Till mina vänner

Ni vet vilka ni är. Jag e glad att ni står ut med mina frågor och att ni tar er tid att visa mig när jag inte förstår.

Denna bild är till er.

Tänkte på dig

Återigen är det söndag å imorgon väntar ännu en skoldag. Efter en lång höst med en jobbig metodkurs ser jag nu fram emot att gå till skolan. Visst har jag varit nervös inför webbdesignkursen eftersom jag aldrig har varit särskilt haj på allt som handlar om datorer. Ändå så har den första veckan fått mig att bli glatt överraskad och jag inser att saker som man tycker känns väldigt svårt å skrämmande inte behöver vara det. Det handlar bara om att våga öppna sig å låta kunskapen strömma in.

Vissa stunder känns allt ändå svårt. Då tänker jag på dig å längtar tills jag e klar med mina studier å kan åka ut i världen. Då ska jag hälsa på dig. Då kommer jag att hälsa på dig. För trots allt som händer i mitt liv så saknar jag dig och jag vet att du saknar mig. Vi ses till sammaren.

Det här är Max

Något som jag tycker om är elefanter och jag har många elefanter. Det är är min Max, han har jag haft i snart ett år. Jag har lagt en ram runt bilden och lagt en liten skugga för att lära mig hur man kan fixa bilder.
För alla som redan känner mig väl har sätt Max hemma i min lägenhet och ni får träffa honom nästa gång ni kommer å hälsar på mig.

Vem vill inte vara känd..

..eller frågan e väl vem sjutton vill vara känd då de flesta kändisar bara e massa blåsta idioter som gör vad som helst för att synas på bild. Om de nu kan kallas kändisar då de varken kan sjunga, eller agerar, inte behärskar någon idrott eller bara e duktig på något ämne som är värt att kunna..

Var bara tvungen att kasta ut mig lite ilska på dessa människor som pryder mina tidningar och som jag inte har ett dugg lust att läsa om...

Bloggen passar min personlighet

Det är sant å det vet alla som känner mig bra.. min blogg e rosa precis som många av mina kläder å mycket av inredningen i min lilla, lilla lägenhet..

Skulle min blogg vara grön skulle mina nära vänner tro att jag slagit i huvudet riktigt ordentligt då den färgen inte e en av mina favoritfärger.. blått gillar jag, men inte lika mycket som rosa. Den färg som har varit min älsklingsfärg sen jag var liten å sprang omkring å lekte prinsessa..

en prinsessa e jag fortfarande på sätt och vis. Jag gillar att bli kallad prinsessan. Jag gillar kommentarer om att jag e söt (tur så har jag Hanna som brukar säga det till mig) och jag gillar som sagt färgen rosa och glittrande tiaror. Jag e en prinsessa å min blogg passar mig, min fina rosa blogg.

Vi är alla stjärnor

Vi är inte medvetna om det, vi låtsas inte om det.. men det är sant. Vi är alla stjärnor.

Ja, nu var jag munter, men ibland behöver jag muntra upp mig själv och nu kände jag mig så glad för att jag förstår hur man ämdrar bloggen. Å det borde göra mig till en stjärna. På ett sätt i alla fall. Å du som läser min uppmuntran till mig själv e också en stjärna. För du orkar lyssna på mitt struntprat.

Elefantparad

Det känns jobbigt att ligga vaken hela natten å bara stirra i taket. Man vill sova, men man kan inte då man har en gäst hemma som sover på soffan och lägenheten enbart e på 28 kvadrat..

Vad gör man då? Ligger å stirrar i taket. Lyssnar på hur klockan tickar. Märker att man legat vaken i 1 timme som blir 2 timmar å slutar tillslut på 5 timmar när man tillslut somnar och i ens huvud trampar en elefantparad fram.

När halva paraden av sjungande rosa elefanter paserat hör man något oväsen i bakgrunden. Man vänder på sig å drar täcket över huvud. Dags att vakna. Dags att kliva upp. Vila bara sova. Vill bara återgå till min elefantparad, men jag får inte. Jag har en gäst så jag måste kliva upp.. Jag måste..

Ensam och övergiven

..det är den känsla jag hade i kroppen när jag vaknade med dånande huvudvärk. Allting blir så mycket värre när man e sjuk. Inte hjälper det heller att kylen saknar mjölk så man inte kan trösta sig med oboy..

Varför känns värden så mycket hemskare bara för huvudet värker? Varför grinar man mer när man inte längre har någon ork i kroppen? Varför struntar man bry sig när man e ensam å sjuk?

Huvudvärken spelar inte längre någon roll. Allt man bryr sig om är att tycka synd om sig själv å bara låta tårarna rinna. Allt blir så mycket värre att vakna en morgon å veta att dagen kommer bli pest. Egentligen borde man bara dra täcket över huvudet å somna om. Låta dagen rinna förbi fram till dagen därpå. En annan dag. En bättre dag.

Bara lilla jag

Hur ska man kunna klaga om man inte vet vad det är man ska klaga på? Hur ska lilla jag kunna genomföra en opposition och säga vad som borde ändras i någon annans uppsats. Jag vet ju inte ens om jag uppfattat allt rätt. Det jag skrivit själv kanske blir totalt sågat. Vad har jag då att komma med. Ingenting.

Men jag bryr mig inte. Ingen kan säga att uppsattsen suger. För jag vet att vår uppsats är den bästa som skrivits. Det är den ända uppsats jag orkar läsa utan att känna mig totalt uttråkad å bli illamående i magen..